Dag 25
...massa babbel om första veckan i skolan! Det har nämligen inte funnits mycket att skriva om på den personliga fronten sedan skolan
började. Den är intensiv och tempot håller en på tå, speciellt eftersom den har en annan struktur på hur de gör saker.
Vi har lektioner där vi
får handouts, Powerpoint bilder som används under lektionen på engelska, men
hela lektionen dras på japanska (så man undrar varför man stannar kvar, inte
ens läraren kan tillräcklig engelska svara på frågorna). Vi har lektioner som
blandar båda språken och en lektion där huvudspråket (engelska) hankar sig fram
så gott det går utan japanskan alls. Har dock inte listat ut om det är positivt
eller negativt än (jag förstår lika lite av vad de säger oavsett språk många
gånger)…
Som den ena parten i den här utländska duetten jag och Suss
består av och därmed skyldig till att lektionerna kommer delvis att vara på
engelska i vissa fall, fick man en en hel del onda blickar slängda mot sig
under tillkännagivandet av språkval. Det har visat sig att japanska master
studenter har inga engelska
kunskapskrav under de första 4 åren, vilket förklarar de tysta hoten.
Förutom den starka kommunikationsbarriär som skiljer oss
från de andra eleverna har också kulturkrockarna börjat göra sig påminda i
skolan. Både under och efter lektionerna.
Lektionernas uppbyggnad går delvis ut på att vi studerar i förväg
till lektionen och föreläsaren antar att vi förstått allt så denne kan köra på
och det blir en form av snabb repetition med påbyggnad. Under lektionerna vill tydligen inte
eleverna göra bort sig genom att svara fel och på så sätt bevisa att de inte
förstått all fakta, så det är bara vi som ställer frågor eller svara på frågor
under lektionstid som det är nu. Alla stirrar på dig som om de tänker ”vad
håller du på med!?”, fast mest troligt är det ”vad i hela friden menar hon!?”.
Eleverna förväntas lyssna och lära sig av läraren, inte ifrågasätta eller diskutera fakta. Det är med andra ord bara att läsa på Powerpoint presentationen och memorera.
Folk kommer till lektionen och somnar högljutt det första på
bänken bredvid (som inte den heller är gjord för långa ben har jag lagt märket
till). Eftersom 40% av våra betyg baseras på närvaro godkänner läraren
beteendet och anser att trötthet kommer med seriösa studier. Enligt läraren borde det i alla fall inte bero på något annat.
Att ta kontakt med folk kan vara svårt också eftersom de har
en annan syn på när man känner varandra, alltså när det är ok att hälsa på
varandra i korridorerna. Personerna vi packats ihop med som sardiner i en burk delat labb med under dessa 25 dagar tittar fortfarande inte upp eller hälsar
tillbaka när vi går förbi. Vi har fått förklaringen att de är blyga och inte
tycker att de känner oss tillräckligt.
Missförstå mig inte, det är inte bara ett klagande, mer en
anpassnings fråga! Skolan känns seriös (men inte nådig) och tidskrävande,
samtidigt som den är ostrukturerad och har blivit den plats man påminns om
mest att man skiljer sig från andra.
Jag hoppas ändå kunna uppdatera genom att se till att helgerna
blir något att se fram emot! ; )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar