Dag 47
...hela helgen och lite av veckan sjuk var det tillbaka till skolan, den här veckan med en jobbig start (därav inga uppdateringar...). Jag har nu varit här tillräckligt länge för att inse att jag inte känt att jag fått den kontakt med landet jag hoppats på. Jag kände att jag inte förstod kulturen, att jag inte lärt känna någon trots försök och jag tycker mig inte lära mig så mycket jag hoppats på i skolan (faktum är att nivån är långt lägre än jag trott för ett land med ett så högteknologiskt rykte). Att hitta i matbutikerna är lättare, men fortfarande en kamp.
Jag har funderat på om det är att jag hade för mycket stöd från min resekompis och vi hämmade varandra, men sanningen är att jag hade aldrig stått ut utan henne!
MEN. Efter att ha tvingats till skolan vid 4 på morgonen (vilket borde vara olagligt, speciellt eftersom det inkluderar lördagar) för att mäta vattenpotential (vilket ska göras i gryningen för optimala resultat) och stannat hela dagen (till 5, seriöst!) flera gånger nu har jag börjat förstå var det skär sig mellan oss.
Japanerna tycker vi är lata som tar oss så mycket fritid för att resa runt och har därför inte närmat sig oss, medans vi har tyckt att de inte har ett liv som spenderar all tid i skolan och samtidigt är så ineffektiva med tiden. Nu har jag äntligen förstått att det är för att detta är deras sätt att umgås. Jobb. Det är ett av de få sätt de umgås på "utanför skolan" eftersom man inte ses på samma sätt i privatlivet och alla det är meningen att man ska känna redan är där. Man bjuder inte ut eller över folk som vi gör.
Det är också ett
extremt skådespel av att faktiskt arbeta, men de anser att finnas på plats visar anda och initiativ till att
vilja arbeta. Så därför hänger de bara där hela tiden, utan att prata. Många spelar spel, kollar roliga videor på youtube eller läser en bok, allt för att alla och helst läraren som ansvarar för labbet ska
se att du är där.
Det ska se bra ut i andras ögon alltså. Dessutom är din ansvarige lärare din gud och väljer ut vilka som får följa med på olika avgörande event och möten, till och med lunch eller middag med övriga från labbet som en liten favorit skara han omger sig med.
Efter att ha gett upp på att ta kontakt och nästan slutat prata med dem (mycket pga tröttheten som följer våra onådiga skoltider) fattar jag att de är väldigt långsamma i att lära känna folk och att det verkar som om de inte är helt bekväma med det om man inte ger de tid att själva ta det initiativet och mycket har vänt.
Nu när jag varit på plats i veckan har jag märkt att folk är mer villiga att svara mig när jag pratar med dem och till och med själva tar initiativ till att börja en konversation, allt med förklaringen att de varit för blyga innan och velat närma sig men inte vågat starta en konversation. Tydligen inte för att jag varit för på eller högljudd, som de nu verkar uppskatta, utan för att de vill själva ta första steget att bjuda in dig i sitt liv. Har en väl börjat är det också lättare att komma in i gemenskapen, fler accepterar dig och slutar vara blyga direkt (du är redan med i "vår grupp"). De har till och med börjat sätta sig hos mig i gräset på lunchen, allt i en handvändning och jag är superglad att alla plötsligt är villiga att lära känna mig! : D
Allt detta ihop med det faktum att forskningen gör att jag äntligen känner mig nyttig och att jag får lära mig nya saker igen har ändå gjort veckan bra och vänt en period av tvivel på om allt det här är värt det. Min forskargrupp har till och med gått med på att starta morgonen på rätt sätt i fortsättningen....
...Så här och med kaffe från IKEA!
Fortfarande trött, men efter nästa veckan behöver jag bara vara på plats 04:00 var 4:de dag och men en mycket positivare inställning! ; )
control0daysprueba.bmp)
