En lång, lång, lång....

...men väntad resa.
                                                                                                                                                  
                                                                                                                                  Dag 1

Det var en lång flygtur där min medpassagerare inte verkade förstå att mina flygkontroller satt i armstödet denne gav sig fan på att ha ensam rätt till, trots flertalet hänvisningar till att ta bort armen och inte gjorde det. Lagom efter att ha vaknat upp till 3 diskoraves där mina lampor blinkade febrilt till musiken i mina lurar vars volym vridigts upp till max, började jag seriöst överväga att låsa in mig på toaletten för att få lite lugn och ro, såg jag att vi närmade oss Narita med samma temperatur på 5000 meters höjd över japan som på marken på morgonen vi åkte hemifrån till flygplatsen i Sverige.  Allt var förlåtet och vi nådde Tokyo en timme efter det.

På vägen till vårt boende, DK-house, var det som att stirra genom en dimma. Trött och hungrig och en massa nya saker att titta på, för gud, jag är i Tokyo, tog vi oss fram till vårt nya bohag via guide och tåg.

När jag såg det lilla rummet som knappt rymmer det lilla jag tagit med mig av mitt liv undrar jag vad jag håller på med. Det är kallt (18 grader) och när jag sedan provligger det som är min nya säng, undrar jag om inte var bättre sittandes på planet bredvid personen som gav mig minst en hjärtattack lagom till frukost, där det i alla fall fanns hopp om sömn. Jag ligger nämligen inte på en madrass, utan vad som kan jämföras med en filt över fängelsegaller.   

Där kunde jag inte ligga länge, inte bara för att det kan ha varit den mest obekväma sovplatsen sedan jag däckade under matsalsbordet den där festen förra sommaren, utan också för att jag hade ett möte på universitetet vi ska studera på med den internationella kommittén.

Jag och Suss välkomnades på universitetet och sattes i arbete för att strukturera upp en terminsplan, trött som ett aber under hela tiden, fick vi skriva under papper om kurser och dess antal, diskutera överenskommelser, räknandet av Credits till ECTs, en efter ett döp pappren upp. Vi kom inte fram till mycket förutom att senarelägga vårt möte.

Som gåva för fortsatt lycka i studierna gav de oss en penna, en mycket vacker sådan från ett (i japan) traditionellt märke som även var mycket funktionell då den går i 2 bläckfärger (blå och röd) men kan samtidigt med ett tryck användas som en stiftpenna. Smidigt!

Efter den här dagen var att skaffa fram pennstackarn det finaste som någon gjort för mig sedan

någon förberedde maten vi åt på KFC tidigare idag.

Vid konstaterandet att vi inte kom fram till mer vi drog oss tillbaka (mest för att vi båda höll på att fara i backen, den ena efter förlusten av sitt balanssinne och den andra av en sömnbrist på 27 timmar).

Väl hemma inser vi att båda adaptrarna lyckats bli fel till uttaget för datorn och att det inte kan få ström till att maila hem. Men jag ger upp nu. Godnatt.